Vi hade 5 minuter på oss att komma till bussen. Vi sprang som dårar. Vi missade bussen. Vi var tvugna att vänta i en timme tills att nästa buss skulle gå. Jag hann springa hem en snabbis och byta tröja, hämta mobil, hängde på tågstationen, käka glass, frös ihjäl, en fullgubbe satte sig på min väska osv. När det har gått mer än en timme och bussen inte hade kommit så ber jag pappa ringa mig och då visade sig att min syster hade blandat ihop bussarna. Vi skulle ta 91an och inte 41an. Där stod jag vid tågstationen, helt frusen, förbannad, ledsen.. helt förstörd.. Vi bestämde oss för att inte åka dit alls. Jag vill inte göra min farmor besviken eller så.. Men det finns ingen ork just nu. Och det känns som att jag får all skuld för den här "händelsen" när det inte ens var jag som hade gjort något fel, jag antar att det är lättare att skylla på de yngre än de äldre. Det måste komma ut, det brinner inom mig. Om jag öppnar min mun så kommer jag bara skrika eller börja gråta. Jag verkligen hatar att jag alltid har otur. Jag kunde ha gjort något mycket roligare under de två timmarna, men NEJ NEJ! 

Ett liv tar för mycket energi.