Jag kan inte ens själv förstå hur man från att hata mens och hoppas på att den aldrig mer ska återvända till att man verkligen längtar efter mensen och hoppas att den kommer så snart som möjligt.
Jag trodde knappast själv att det kunde vara möjligt, att jag skulle be till han där uppe varje gång den är någon dag försenad att det ska spruta blod ur mig och jag bryr mig inte ett dugg hur länge bara jag vet att den är där.
Jo det jobbigaste är när man blöder igenom, känslan, klibbet, men längtan är något oerhört. Jag bryr mig inte längre om jag märker att jag fått den mitt under en skoldag och blöder igenom, jag bryr mig inte om jag nu skulle blöda på mina lakan, jag får inte panik om det har hamnat lite blod på benet som jag glömt torka bort. Obekvämheten med binda och tampong är den samma som obekvämheten av att längta efter sin mens. Mens är något mycket större än det, det är något man tänker på varje dag om inte när man är vaken så förmodligen i sömnen. Mens är en stor del av en kvinnas liv, en viktig punkt i en kvinnas liv. Att skylla på mens är att skylla på ens liv, som om ett liv vore en ursäkt till allt du inte orkar med. "Jag har mens, jag skyller på det" en tanke som nästan alla kvinnor får, fast är det rätt eller fel? Personligen så tycker jag att man borde se mens på ett mer positivt sätt än att bara hoppas på att den ska försvinna eller aldrig komma tillbaks.

Jag har nu sett en helt ny sida som jag inte trodde att jag skulle få träffa på. Känslan från något dåligt till något bra som även kan vara dåligt. Känslan att man inte är gravid, känslan att min kropp mår bra, känslan av att man är en vuxen kvinna.